Nils-Bertil, han lärde sig allt av sin farHan lärde sig att TV:n
var allt för en karlHan satt där och tittade från sex till
tolvHan satt där så ensam på sitt dammiga golvHan lärde sig
döda, han lärde sig beHan lärde sig älska, "Vad är det med
det?"Han såg hur dom rika vältrade i brödMedan Afrikas folk
svalt i nödHan blev så passiv mot allt omkringHans TV var det
enda som betydde någontingHANs känslor blev kalla, han tittade
på alltJa, Även nazismen tyckte han va balltJA, TV:N ÄR ALLT SOM
HAN HAREfter 40 år var Nils-Bertil nu storNu var han utan både
far och morHan satt framför TV:n vareviga kvällHan satt där för
att slippa sin frus jävla gnällNils-Bertil blev gammal, han led
ej någon nödHan kände ingen sorg fast hans fru nu var dödTV:n sa
"plopp", det var proppen som gickFörlamad satt Nils-Bertil med en
iskall blickNu ligger han på kyrkogården två meter nerOch TV:n
har han med sig, dom skiljs aldrig merIstället för en gravsten,
har han en antennPå den står det ristat: "TV:n var min enda
vän"JA, TV:N ÄR ALLT SOM HAN HARJA, TV:N ÄR ALLT SOM HAN HAR
ÅÅÅÅÅHÅ